Jag har för det första gått och blivit löjligt kär igen,
jag är orolig för barnen (utan direkt anledning),
jag saknar de nära som jag förlorat och hade behövt vissas vishet just nu,
jag har beslutsångest angående studierna och annat,
känner även stress över studierna och över saker jag måste ta itu med men där jag inte vet var jag ska börja,
känner kärlek som lixom känns helt konstig och gör mig sårbar och orolig.
Vet inte varför allt detta kommit just nu.
men vissa saker hoppas jag försvinner snart.

Oron över barnen har jag alltid känt.
Innan jag blev gravid med Celine fick jag tre missfall.
När Celine föddes drabbades jag av förlossningsdepression.
Inte typen där man stöter bort sitt barn,
utan den motsatta där jag oroade mig konstant, fick panik när någon höll henne, till och med när Henric höll henne.
Jag kunde inte sova på nätterna för jag inte skulle missa om hon slutade andas, jag kunde inte vara ifrån henne ens en sekund eller duscha utan att Henric stod i badrummet med henne så jag kunde se henne hela tiden.
Detta har satt sina spår och när hennes inskolning på dagis kom oroade jag mig hela tiden.
När dagis ringde en dag och sa att hon skadat ögat och var tvungen att tas till sjukhuset släppte jag alla direktiv om sängläge (gravid med Savannah och hade order om att ligga i sängen hela dagarna) och rusade till dagis för att sedan småspringa med henne i famnen till vi möttes av Henric och han körde oss dit.
Jag kände mig då skyldig eftersom jag varit så dum att lämna henne ifrån mig till främmande människor och en olycka hade hänt när jag inte fanns i närheten och kunde trösta.
Varje dag jag lämnar henne på dagis knyter det sig i magen,
jag vet att hon trivs där att hon har mycket roligare där än hon haft hemma och att hon behöver de
fem timmarna om dagen att få leka och busa.
Denna rädslan att något ska hända henne kämoar jag med varje dag.

När Savannah föddes hände samma sak.
Jag visade det inte på samma sätt utåt, jag hade lärt mig att tacklas med den biten men
inuti mig gjorde det så ont och när någon skulle hålla henne fick jag gå därifrån för att inte rycka henne ifrån personen.
Jag hade då även skapat oron över att Celine skulle känns sig mindre älskad,
att hon skulle känna sig utanför, så jag hade ont i hjärtat av tanken att hon kanske kände så men inte kunde berätta det efterson hon var så liten.
Jag överdrev då tiden med Celine, såg till att hon fick göra lite extra speciella saker och fick tid ensam med både mig och Henric.
Och när jag var med Celine kände jag orättvisa mot Savannah som behövde samma närhet Celine fått av mig då hon var nyfödd.
Nu är det snart dags för Savannah med att börja på dagis och trots att jag känner en längtan att få komma ut bland folk igen och få vara vuxen och bara vara jag känner jag dubbel oro.

Min mamma har alltid sagt att från den dagen man får barn känner men oro varje dag,
jag har inte förstått detta och tyckte att hon var överdriven, men nu förstår jag precis hur hon menar!

Så här blottad har jag inte känt mig på länge, men det var ganska skönt ändå!