Hjärnan är avtrubbad. Jag är så trött att jag inte förstår ett dyft av det jag läser. Jag hade tänkt att ta en tupplur tidigare men det hanns inte med. Klimedicinen skulle hämtas ut, mat skulle fixas, barn skulle roas och stressen över de två tentor i morgon som jag ännu inte hunnit börja plugga till hänger över mig.
Barnen sover nu och kvällen och natten är redan schemalagd. De senaste 36 timmarna har jag fått lite mer än en timmes sömn och redan innan detta var både kropp och själ utmattad. Jag ska tro lite på mig själv och hoppas att ögonen håller sig öppna tills i morgon då tentorna är klara, lita på att minnet inte sviker och hålla tummarna för att det jag läser kommer fastna.
Efter det känns det som att jag velat ta timeout en dag eller två men det hinns inte med nu inte. Jag får hålla ut till nästa lördag då det är barnledigt. 

En del ut av mina vänner som inte har barn förstår inte grejen med att vara så trött att det omöjligt går att hålla ögonen öppna, att känna att hela kroppen är så trött att man knappt kan sträcka ut armarna och lyfta sitt barn, att vara så trött att efter barnen somnat orkar och vill man inte prata alls. Just nu är det så mycket som går emot att musten åkt ur mig och det känns som luften med håller på att göra det.
Det sägs att efter regn kommer solsken, då tycker jag att det är på tiden med en strimma ljus just nu. Bara en snabb titt på en ljusstråle enbart för att man ska hålla hoppet vid liv, för ibland sviker modet och då är det så satans svårt att hitta det igen. Och är det något jag inte har tid med så är det att leta.

Visst är det okej att ibland få ha en liten stund att bara klaga på? Det känns i alla fall lite skönare efteråt, när man bara fått säga det som snurrar i huvudet, eller delar ut av det iallafall. Det är så mycket som snurrar i huvudet just nu att det bara blivit  ren kaos i hjärnkontoret.

Lämna en kommentar

Namn (required)

Mail (publiceras ej) (required)

Bloggadress