Mina finaste hjärtan

Jag är tom på ord, ja jag känner mig faktiskt ganska tom hela jag. Det är inte alltid lätt att vara förälder men just nu är det svårare än någonsin. Jag gör mitt yttersta för att hålla en god fasad utåt, speciellt i barnens närvaro. När jag pratar med pappa använder jag min lugnaste, självsäkraste och ljusaste stämma. När jag pratar med vårdpersonalen använder jag min mest beslutsamma stämma. Men utanför detta är jag mer sårbar än någonsin, mer sömnlös än någonsin, mer orolig än någonsin och mer hjälplös än någonsin.

Det enda positiva jag ser med detta är att jag inser vilka vänner som är värda guldpokal och vilka som inte ens hamnar på prispallen. Jag är så glad för den omtanke som kommit från oväntade håll och jag är tacksam för de vänner som verkligen är vänner med guldkant. Ni vet sådana som låter en veta att de finns där, inte för att de måste utan för att de vill och verkligen bryr sig.

När jag börjat skriva märkte jag att jag inte var så tom på ord trots allt. Det var helt enkelt skönare att skriva är att prata. Jag skrev och skrev men raderade det mesta igen, vissa saker är helt enkelt inte värt det, jag är känslig för tillfället och oftast kommer mer tankar och funderingar då och kanske kommer jag ångra att jag öppnade mig för mycket senare. Trots att jag skriver här för min egen skull kände jag att jag blev för personlig, öppnade mig mer än jag gjort i ord till mina nära. Detta blev helt enkelt lagom för nu!

6 Kommentarer till “Tom”