Mitt huvud snurrar som ekrarna på ett cykeldäck. Oron klöser mig i hjärtat och. Ena stunden känner jag ett litet hopp, men mest är det förtvivlan. Den sorten som gör så där ruggigt ont i en hela tiden, som inte släpper in någon annan tanke liksom. Oron gäller min älskade ♥Pappa♥. Jag körde i illfart mot pappa samma sekund jag stämplade ut från jobbet idag. Jag hämtade upp honom och vi begav oss till akuten. Pappa blev inlagd och misstankar finns mot min värsta skräck, något jag inte ens vill uttala eller skriva förrän jag får det svart på vitt.

Tankarna finns inte alls här, de finns hos min fina Pappa♥

6 Kommentarer till “Som ekrar”