Mitt största graviditetscravings har båda graviditeterna varit is. Här tuggar jag upp ett glas med isbitar innan jag tar till gasen som Gud skänkte till kvinnorna. Några timmar senare kommer en ljuvlig liten tjej till världen.

Om bara 9 dagar fyller mitt lilla hjärta 2 år. Sedan jag gick upp för två timmar sedan har jag suttit och tittat igenom alla bilder på baby-Savannah och lillstumpan Celine. Jag får lite ångest när jag tänker på hur fort tiden har gått och att den aldrig kommer igen. Självklart finns det ju mycket mer att se fram emot men bebistiden är förbi.

Jag har inte två lätta graviditeter bakom mig, inte heller två lätta förlossningar och jag kan inte påstå att jag längtar efter att vara gravid eller genomgå en förlossning igen. Men det där allra första mötet är något som inte går att beskriva i ord, inte ens de mest fina och fantastiska orden kan beskriva känslan. Underbart är inte ens hälften av hur det känns.

Jag minns att min största oro under graviditeten var om jag kunde älska två barn lika mycket, jag mådde väldigt dåligt över känslan och ovetskapen. Men jag minns också känslan när det lilla livet lades i min famn för första gången, alla oklarheter och tvivel var borta och känslan för det nya lilla livet var precis lika stor som för storasyster.

Jag kommer ihåg att jag hade många fler saker som oroade mig, till exempel att Celine skulle känna sig utanför och mindre älskad ch kanske inte tycka om sin lillasyster. Savannah var några veckor gammal när Celine satt och tittade på henne länge och sedan la sin hand på hennes huvud och sa “älkar dig Panna” och gav henne en puss på den dregliga lilla munnen. Mitt hjärta blev varmare än någonsin.

När jag tittar igenom alla bilder så är jag så glad att just detta intresse är så starkt hos mig. Bilderna väcker många känslor och påminner om hur fint allt är. För just bilder fångar oftast bara upp det positiva. Aldrig att jag tar en bild under ett gräl med någon eller en spegelbild då jag är ledsen, så det som finns på bilderna är stunder av lycka och det man behöver påminnas om ibland, de fina och starka känslorna.

När jag ser dessa bilderna känner jag till och med att min hopknycklade russinmage är värt det, bristningarna är inte fina men minnena av hur de kom dit är vackrare än något annat.

6 Kommentarer till “När lillan kom till jorden…”