Vilken dag! Just nu är det första gången sedan i morse som jag sitter ner i lugn och ro. Först var det ju besöket hos arbetsterapeuten, jag är underkänd. testsvaren hade kommit tillbaks och det är tydligen en hel del att jobba med. Men hon var noga med att påpeka att allt har sin tid och att resultaten inte ska stressas fram. Först av allt är sömnen, den måste bli bättre. Även då jag är riktigt trött, som igår, kan jag inte somna. Tydligen finns det många knep för detta som jag kan ta till i stället för insomningstabletter. Jag har fått det där tidigare och det fungerar kanon men jag är inte glad för tabletter överhuvudtaget och vill gärna testa allt jag kan först.

Något annat jag måste lära mig är att säga nej. Jag har så svårt för det och jag vill ju verkligen finnas till för så många som det bara går. Hon sa något som gjorde mig glad. Förr har jag bara fått höra att jag helt enkelt bara ska säga nej, jag ska inte ta åt mig andras problem och jag ska göra klart för andra att jag har egna saker att stå i. Denna underbara kvinna sa idag att är man en person som har mycket sympati för andra och är omtänksam och verkligen vill hjälpa så gott man kan så är det väldigt svårt att ändra på det. Hon sa även att man inte ska ändra på sin personlighet men lära sig att sätta sig själv i första hand.

Hon påpekade hur viktigt det är att sätta av tid för sig själv både med och utan livskamrat. Det är viktigt att få känna den totala avkopplingen det ger när man kan göra precis vad man vill, sova hur man vill och prata ostört när man vill. Prata ostört är vi inte bortskämda med, ha man barn så har man. Och när det gäller att vara barnledig så förklarade jag för henne att den endast finns två personer som jag vill lämna mina barn till. Hon undrade då om jag inte hade vänner, hahaha. Fick förklara för henne att jag fått förlossningspsykoser efter båda barnen och att det då blev åt det ovanligare hållet. Att jag haft svårt att släppa barnen, låta andra hålla och bära. Men Celine var det värst, jag var inte ens bekväm med att Henric höll henne. Därför är det svårt för mig att lämna bort barnen och de enda två som gör att jag kan koppla av helt är min mamma och min svärmor.

Vi har gjort en plan som vi nästa gång ska sätta små delmål på. Sådant här har jag alltid tyckt varit hokus pokus och lite smålöjligt men jag förstår själva grejen nu. Jag förstår varför man ska ta små bitar i taget och jobba på dom för att tillslut uppnå en helhet, trots att jag gärna vill ha allt fixat direkt.

Oj, detta blev en hel novell. Jag har i alla fall hunnit med både det besöket, tränat ett bra tag och sedan var det dags för kalas och firande av vår gudson Oliver som fyllt 2 år. Därför är jag aningen matt nu och njuter av att bara få sitta ner i lugn och ro.

6 Kommentarer till “Underkänd!”