Denna morgonen var inte som alla andra.
När man blir mamma och går hemma
blir det alldeles för lätt mjukiskläder och håret i en knorr.
Men för min egen skull har jag ändå försökt göra mig iordning
och ha annat än mjukiskläder på mig,
de flesta dagar.
Men idag nådde jag botten av alla bottnar.
Idag såg jag värre ut än någonsin.
Jag har inga problem med att gå i mjukiskläder, osminkad
och ofixad till affären,shoppingcenter eller var jag nu ska.
Men i morse skämdes jag för mig själv bara jag stod i hallen med kläderna på.
Den där gigantiska, tunga spegeln vi ska ha i hallen
hade Henric satt in i min klädkammare,
precis framför mina garderober.
Den är tung och jag orkade inte flytta den.
Resultatet av det blev katastrof.
Men min övergamla skidjacka i färgerna
marinblå/röd/orange, mina lila
mjukisbyxor och mina bruna vinterstövlar
såg jag värre ut än Kalle Anka och alla hans vänner.
Jag försökte lugna mig med att vi var lite sena och alla andra skulle säkert redan ha
lämnat sina barn på dagis då vi kom fram.
Tyvärr hade jag fel.
Först mötte jag en vän, ja en sann vän som sa att det inte var så farligt när
jag försökte förklara min outfit.
Och efter jag lämnat Celine och var på väg ut från dagisområdet
kommer en annan mamma,
en väldigt färgglad sådan.
Hon påpekade alla "fina" färger på mina kläder
och det värsta av allt är att hon menade det.
Hon är extremt färgglad, alltid, men hon passar i det,
det är liksom hon.